Det är lite för mycket som gör ont just nu, samtidigt som jag egentligen är ganska så glad. Det är så mycket minnen som kommer över mig, så mycket som bara slår mig som ett slag i magen. En dunk i huvudet. Det gör ont att komma tillbaka till den plats man upplevt så mycket på, och mått så otroligt bra på, alldeles ensam. Att se spåren ifrån människor man tycker så mycket om, men veta att deras skratt inte kommer att eka i väggarna en sommar till. Att jag inte kommer få krama dessa människor varje dag, inte skratta åt alla konstiga kommentarer, eller få flumma runt tillsammans med just dem. Istället är det jag som ska klara av att leda min grupp. Vara en ansvarstagande och respektingivande ledare. Vara stark och kunna ge svar på tal. Att tåla att bli prövad. Att stå upp för mig själv och mina människor. För denna sommar ligger faktiskt en alldeles för stor del utav kontrollen hos mig. Min arbetsplats ska fungera och det är jag som har ansvar att dra i alla trådar så att allt blir som jag vill.
Det obehagliga är att vara tillbaka i lokalen där jag spenderat alldeles för mycket tid egentligen. Att hitta alla minnen som ligger kvar, som om ingen ens rört cafeet på ett halvår. Precis som när vi lämnade det i november, fast ändå inte. Egentligen är jag privilegierad. Jag har fått vara med om stängning, och jag får vara ansvarig för öppning. Känner mig på något sätt alldeles för liten för det. Nitton år. Hur kan jag ens vara så ung fortfarande? Min andra säsong bara. Så kort tid. Samtidigt vet jag ju att min förebild hade nästan samma förutsättningar. Något år äldre, men så mycket mognare. Så mycket modigare och mer redo för utmaningen som väntade. Nu är det min tur att bli likadan. Jag har gett mig sjutton på att klara av det. Det måste gå, får inte finnas några alternativ. Och egentligen gör det ju inte det. Jag vet vad jag kan och att det här antagligen är precis den utmaningen som jag behöver. Jag måste låta mig växa i mitt yrkesliv. Våga misslyckas för att någon gång också kunna lyckas. Det är ett projekt i sig. Att vara stark. Att verkligen försöka. Jag kan ju bara göra mitt bästa, mer kan ju egentligen ingen begära, som Eddie alltid sa. Fast vad händer om mitt bästa inte räcker, om det inte är tillräckligt bra. Hur klarar man sig då? Ge allt man har men inte komma någon vart. Det är svårt sånt där. Jag vill ju leverera så mycket mer än vad jag någonsin kommer klara av. Jag vill ju bara duga.
Samtidigt är jag inne i någon saknadsperiod efter en person och ett liv jag aldrig har upplevt. Jag saknar att bli älskad, att själv få älska. Att verkligen få vara en viktig människa i någons liv, och inte bara en person långt borta i periferin. Jag vill ju så mycket mer. Jag har ju så mycket mer att ge. Samtidigt har jag svårt för det där med människor. Har svårt att vara mig själv innan jag verkligen kan lita på någon. Klarar inte av att öppna mig, att ge en bit av mig till någon, förrän denne givit en del av sig till mig. Det tar tid. Alldeles för lång tid, och det är få som orkar vänta. Det är så svårt det där. Hur tusan ska någon någonsin kunna se mig som något vackert. Som någon vacker. Antagligen är det omöjligt. Det känns verkligen så. Det är så svårt. Att vilja så mycket med inte kunna uttrycka det. Jag vill så gärna lära mig att hantera mitt liv på ett vettigt sätt. Att sluta krisa vore en dröm så onåbar att det inte finns. Det är ju sådan jag är. Livet går upp och ner. Ena sekunden älskar jag, andra hatar jag. Något. Inte någon. För hur skulle det gå till?
Jag funderar på det ibland. Ifall någon någonsin skulle kunna älska mig. Kunna falla för min personlighet. Tycka om den jag är. Det känns så avlägset. Varför skulle någon tycka om mig liksom? Jag har liksom inga höga kort att spela ut alls. Inga jokrar att nyttja, ingenting. Jag är ju bara jag. Varken mer eller mindre. Frågan är om det någonsin kommer att duga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar