Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jahå. En av mina sista lediga dagar innan denna säsong är över och det är dags för mig att leva mitt liv i mellanrummet i fyra veckor. Obetald semester, eller bara det faktum att man bokstavligen talat är mellan två jobb kan man kalla det, och ja, just nu känns det mer sorgligt än skönt. Det är så lång tid, och att dessutom behöva flytta hem och där gå utan sysselsättning. Det känns jobbigt. Jag kommer gå mina kära föräldrarna så mycket på nerverna som det bara är möjligt, och kommer antagligen bli galen på dem tusen gånger om, men ja, det ska ju bli skönt att bo någonstans där maten lagas och tvätten tvättas. Jag kan omöjligt förstå hur fyra och en halv månad har kunnat gå såhär snabbt, vart har tiden tagit vägen liksom? Folk säger att det väl bara är att börja packa. Vadå bara? Ska jag bara packa ner hela mitt liv den senaste vintern i några futtiga resväskor. Alla tankar, drömmar och upplevelser. Allt som har varit mitt Sälen. Det känns bara så stört.

Att flytta ifrån ett rum som man antagligen aldrig någonsin mer kommer att bo i, att lämna så många människor som man aldrig mer kommer att se, och att någonting bara tar slut. En period i mitt liv som aldrig kommer komma tillbaka. Det är så läskigt. Jag kommer aldrig ångra att jag valde att säsonga, så bra beslut. En sån där upplevelse som jag verkligen önskar att så många fler skulle få. Jag förstår inte ens hur jag tänkte, när jag bestämde mig för att börja plugga direkt efter studenten. Korkskalle där. Det var verkligen bara för att jag var rädd för den andra verkligheten som existerar, utanför skolans trygga murar. Jag kommer såväl ihåg hur jag satt på intromötet förra sommaren och bara såg ner på alla. Vissa hade säsongat, andra var arbetslösa, någon kom liksom jag direkt från skolan. Jag tyckte att de var så blåsta, allihop. Misslyckade. Tänk vilken annan syn jag har nu. Jag minns när jag började jobba, när jag började tvivla på mitt beslut, kände att det var helt fel. Inte ville jag plugga. Jag kände mig feg som valde den enklaste och tryggaste vägen. Det var nog främst efter den där middagen, en fin kväll på restaurang med det finaste gänget, som jag på riktigt bestämde mig. Fattade beslutet att lyssna på mig själv och inte på omvärldens alla förväntningar och kom längre än vad jag någonsin hade vågat hoppas på. Lättnaden, men också oron över vad som komma skulle. Idag sitter jag här, med en del av facit i hand. Jag har knappt en vecka kvar på min första vintersäsong, och jag är nöjd. Nöjd för att jag gjorde det jag själv ville och trodde på, och nöjd för att jag bevisat för både mig själv och andra att jag klarade av det.