Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Vissa dagar är jag så otroligt ledsen helt utan anledning. Med et humör som helt och hållet lever ett eget hullerombullerliv är jag en jobbig människa att leva med, och också att umgås med. Vissa känner mig, är vana och kan hantera det. Vissa orkar inte ens lära känna mig om de träffat mig under mina hullerombullerdagar. Jävligt tung människa. En människa som är svår att komma inpå livet. Krånglig. För analytisk. Tänker alldeles för mycket. Visst är jag medveten om det, men det är jävligt mycket lättare sagt än gjort att göra någonting åt det. Vissa dagar är det ångesten som styr mitt liv. Den jag säger att jag inte lider av längre, den jag låtsas vara fri från. Vissa dagar är det ätstörningen som styr. Den jag också säger inte existerar längre. Den jag kämpar för att trotsa, men istället låter gå fel åt andra hållet. Vissa dagar bestämmer jag, Det är ganska så sällan tyvärr, jag önskar att jag kunde styra över mitt liv mycket oftare, att det verkligen var jag som hade övertaget hela tiden. Det är ju mitt liv, då är det ju jag som måste ha rätt att bestämma. Ibland är jag så trött på mig själv att jag inte orkar mer. Jag funderar i fel banor och är beredd att göra jävligt dumma saker. Samtidigt är jag så otroligt rädd. Det är ju inte vad jag vill med mitt liv. Varken att avsluta det för min eller för de jag älskars skull. Jag vet inte vad jag betyder för dem, det är mycket möjligt att jag förstorar mitt eget värde, men tänk om. Tänk om jag skulle förstöra deras liv, bara för ett tag. Det skulle det aldrig vara värt. Så dåligt går det bara inte att må.

Det som gör ont är att denna period ju skulle vara den perioden då jag mår som bäst. Det är ju så jag har föreställt mig det hela, hela tiden. Sälen. Tiden i frihet. Istället känns det tvärtom, som att de krigande tankarna kommer tillbaka mer och mer hela tiden. Jag stressar upp mig själv över att jag inte kan nå mina egna mål tillräckligt snabbt. Jag har varit där förut, jag är inte rädd. Samtidigt är jag livrädd. Vill aldrig må så dåligt igen. Jag har ju passerat den perioden. Det är över nu. Men jag kommer ihåg alla dagar med den. Det är alldeles för svårt att släppa. En ätstörning som förstört ens liv i så många år. Den har ju varit en del av mig alldeles för länge. Alla tror att jag mår så jäkla bra nu, det gör det ännu svårare att berätta. Jag måste klara mig själv den här gången, utan hjälp utifrån. Det är mitt eget ansvar att se till så att jag mår bra. Det är min egen uppgift att göra livet till det liv som jag vill leva. Det är svårare än vad jag någonsin hade kunnat tro. Jag vill så mycket men saknar antingen kraften eller modet till att fullfölja det. Väljer min egen trygghet istället. Jag r ju ändå så van vid att må dåligt. Jag hatar mig själv för att jag säger så. 2013 var året då jag upptäckte mitt eget värde. Starten på 2014 var när jag förlorade det igen. Värdelös. Hur svårt ska det vara att inse att så inte är fallet. Att resa sig upp ifrån självömkan och hitta en trygghet i livet istället. Tryggheten i mig själv, så att jag orkar och klarar av att leva i livet. Att leva livet. Det var ju inte såhär allt skulle bli, det borde ju iallafall jag ha förstått. Det ska ju finnas så mycket mer, det är ju vad som sägs. Ändå vågar jag inte lite på det fullt ut. Alla visar hur underbart det är, ändå vågar inte jag släppa taget om det som varit min trygghet så länge. Folk vittnar om hur linan blir bredare och bredare, ju mer man vågar vandra. Frågan är hur man ens vågar. Jag vet inte alls. Alla visar på olika saker, olika tryggheter, olika verkligheter. Jag vill vara en del av dem alla, alla utom min egen.

Det svåra är att veta att lyckan ligger i mina egna händer. Det finns ingen som kan göra mitt liv bättre eller styra mina val mer än jag själv. Visst finns det saker som påverkar, men det är ändå alltid jag som måste sätta det sista ordet. Som måste skriva en punkt efter den mening jag är påväg att slutföra. Det är jag som måste välja mitt liv, hur det ska vara. Det finns ingen Shakespeare att be om råd i varandet eller icke varandets befintlighet. Det är mitt eget val, mitt eget ansvar att hitta en mening. Mitt liv. Två ord som känns för starka,. Jag vill ju så otroligt mycket. Så mycket mer än bara det här. Ändå saknar jag modet att ta mig vidare. Jag vill ju bara vara stark. Varför kan inte någon bara komma och hjälpa mig. Lyfta mig. Dela sin trygghet. Göra mig stark, både i mig själv och ute i världen. Det är ju det som vissa tror.