Ibland blir jag bara helt mållös.
Sittande och stirrande rakt framför mig. Kanske av ångest. Kanske
av något tillstånd som inte riktigt går att förklara. Typ att man
bara tappar allt och inte riktigt vet hur man ska få tillbaka det.
Nästan som att man tappar meningen med det man just gjorde. Att jag
gång på gång tappar meningen med livet. Att jag för varje dag går
några steg ifrån den människan jag vill vara. Att jag hela tiden
tappar bort mig själv lite mer. Jag vet sällan hur jag ska tänka
längre. Hur jag ska komma vidare i mitt liv. Var ska jag hitta mitt
syfte? Hur ska jag lära mig att uppskatta mig själv. Hon säger att
jag måste lära mig göra det, att mitt självhat och min känsla av
att jag inte är värd någonting måste utrotas nu, innan det är
för sent. Jag vet att hon har så rätt, ändå kan jag inte erkänna
det. Jag avskyr när hon har rätt, liksom hon avskyr när jag har
det. Jävla M. Samtidigt är jag så tacksam över att jag har henne
i mitt liv, över att jag har henne att fråga om hjälp och råd när
helst jag vill. Att jag alltid vet att hon finns där. Att hon
försöker tvinga mig att hitta mig själv. Att hon erbjuder mig sin
famn när jag behöver gråta. När hon säger att hon själv varit
där. Att hon gråtit över allt och inget, krisat, föraktat sig
själv. Att hon hittat sitt eget värde, och att hon trivs ganska så
bra där hon är nu. Hon växer då. Är min stora förebild. Som min
syster. Och jag vet det, hon har själv varit där. Hon har mått
dåligt och vuxit som människa. Hon säger att jag borde prata med
någon, inte låta hatet få mer tid än det redan fått. Jag vet att
det hon säger är sanning. Jag berättar att jag varken har tid,
energi eller mod. Hon konstaterar att jag har allt, men saknar viljan
att älska mig själv. Och ja, det gör jag antagligen, men var
hittar jag den? Finns det ens någon sådan vilja? Hon säger att jag
blev som en riktigt människa när jag började öppna mig. Jag
kontrade med att hon var den enda jag riktigt litade på. När hon
berättade att hon sett min fasad glipa. Att det är okej att gråta,
att jag får göra det när helst jag vill. Ändå så gör jag det
inte. Inte så hon ser. När hon slutade höll jag på att gråta
ihjäl mig, hur många arbetsdagar som helst. Ingenting blev ju som
jag hade tänkt mig. Visst blev det bra ändå, och jag är ändå så
otroligt glad över att ha fått jobba med denna människa. Fått
lära känna min nya syster. Min mentor i livet.
Jag vet att jag borde ta tag i mitt
liv. Att hon finns där ifall jag behöver dela någonting. Att hon
bryr sig. Ändå så undrar jag om det verkligen är sant. Varför
skulle någon bry sig om mig? Det visar ju mina andra vänner hela
tiden. De kan inte ens föreställa sig att ta sig hit, trots att det
knappast är svårt. Jag blir så besviken på det. Vill så gärna
ha dem nära. Krama om alla som betyder någonting. Riktigt hårt.
Och så kan jag inte det, för ingen vill vara i närheten. Det gör
mig så ledsen. Visst vet jag att blod är tjockare än vatten, jag
tänker ju likadant, men visst finns det väl ändå vatten som
rinner lite trögare också? Jag vill iallafall inbilla mig det.
Det sjuka är att jag trodde att jag
hade passerat så mycket mer än vad jag egentligen har. Jag har nog
inte gått vidare med mig själv det allra minsta egentligen, inte
mer än att jag lärt mig att gå upp på morgonen och låta dagen
passera, utan ångest. Sedan fyller jag fortfarande inte dagen,
njuter inte. Jag låter den bara gå, men jag mår inte dåligt under
tiden. Visst är det framsteg jämfört med när jag mådde som
sämst, men det är så långt ifrån bra. Förstår det inte. Jag
som trodde att jag hade kommit så långt i somras, knappast, men
just då var det så stora framsteg ifrån min tidigare vardag. Det
är så läskigt. Jag är så glad att jag hade den sommaren. Att jag
fick chansen att utvecklas. Att jag egentligen fortfarande har den,
även om jag inte riktigt inser det. Att det finns människor som
försöker hjälpa mig med det hela tiden. Ändå är jag inte
tacksam.
Häromdagen insåg jag att det var den
där februaridagen som jag skickade in min ansökan som mitt liv
förändrades. Att det var den där intervjun som väckte min
nyfikenhet på någonting annat. Att det var det där introt som fick
mig motiverad till ett nytt och spännande jobb. Att kollegorna
räddade mitt liv. För annars hade jag inte haft det livet jag har
idag. Jag utvecklades så sjukt mycket i somras, trivdes ganska så
bra med mig själv, och fick världens bekräftelse ifrån de allra
bästa kollegorna. Jag tror jag älskar dem. Det är tack vare dem
jag tackade nej till plugg och sökte mig vidare till någonting
annat. Också tack vare dem jag sitter med sådan sjuk ångest över
mitt liv just nu. Någon ger mig för många val. Någon vill hjälpa
mig, och jag vet faktiskt inte om jag är mottaglig för det. Ifall
jag verkligen vill ha hjälpen eller ifall jag klarar mig ändå.
Visst klarar jag mig alltid. Jag lever ju. Fast frågan är om jag
verkligen gör det. Det sägs ju att det är stor skillnad mellan att
leva och att överleva. Problemet nu är också att jag har så
mycket högre krav än vad jag tidigare haft. Jag har ju liksom fått
smaka på verkligheten, den som är så mycket bättre än min egen.
Hon säger att det är okej att tvivla, att det hör till, men att
man också måste komma vidare. Jag vet att hon har rätt. Jag måste
hitta framåt och inte bara stå still här och trampa, men det är
svårt. Jag vet att hon står bredvid och är beredd att hjälpa
ifall jag faller. Ändå vågar jag liksom inte lita på att hon står
kvar, att hon orkar ta emot. Varför skulle hon göra det, när ingen
annan gör det?
I vilket fall som så måste jag börja
lita på människor och inte alltid vara så otroligt svår. Jag
kommer aldrig komma framåt ifall jag fortsätter att reservera mig
mot andra människor, vilket jag gör hela tiden just nu. Det går
inte att vara rädd hela tiden. Jag måste våga göra fel och våga
ställa saker tillrätta, inte bara undvika att göra någonting i
rädsla för att göra fel... Det finns ju så mycket mer där bakom.
Jag vet ju egentligen att jag har så mycket mer att visa. Hon och så
många fler säger det, ändå så vågar jag liksom inte ta in det.
Jag vill ha någon som berättar det för mig varje dag. Är nog lite
kärlekskrank just nu också. Längtar efter en famn att få känna
mig trygg i och en röst som viskar i mitt öra. En hand att hålla
och ett bröst att luta sig mot. En rygg att krama om och en kind att
smeka. Vill så gärna, men vet att det inte går. Inte som det är
just nu. För vem vill egentligen ha något att göra med någon som
inte vågar leva? Jag själv tar ju avstånd från alla sådana.
Föraktar. Snackar. Är så otroligt trött på allt jävla
skitsnack. Allt skvaller. Det går runt så otroligt mycket här
uppe. På jobbet är det mer regel än undantag att snacka så fort
någon går ut ur rummet. Att skratta och fnissa. Och snacka en sådan
jävla massa skit. Jag vill inte höra mer. Hur svårt är det att
prata med varandra istället för om varandra? Är det det allra
värsta som finns? Är det så otroligt läskigt att ge kritiken
direkt till någon istället för att låta personen få reda på
saker och ting på andra vägar? Vågar man inte ens stå för vad
man säger då? I sådana lägen blir jag lite rädd för
mänskligheten. Fört vart vi är på väg och vart vi egentligen
vill komma. Vill vi att barnen ska växa upp i ett samhälle där det
är via skitsnack vi ger varandra kritik? Borde vi inte vilja hjälpa
varandra att utvecklas åt rätt håll istället? Berätta när vi
gör någonting dåligt och när vi gör någonting bra?
Jag vet inte vad det är som är fel
med mig. Ibland känns det som allt, ibland som inget. Jag vet att
jag kan vara annorlunda, men jag undrar också varför jag inte
passar in. Så konstig är jag liksom inte. Jag vet att jag har mina
starka sidor, jag vet att jag har mina svaga. Visst är jag bättre
på att se de svaga, men det är ju inte så att jag är helt
omedveten om mina starka sidor. Inte alltid iallafall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar