Jag vet egentligen inte varför jag
behöver skriva så mycket just idag. Jag står mitt emellan alldeles
för många val, trots att det egentligen bara är två, och vill
veta mer, samtidigt som jag önskar att valen inte ens hade
existerat. Jag tackade ju ja till att bli områdesansvarig på saltis
häromdagen, och så hade jag fått sms från majsan idag, om
eventuell möjlighet till jobb och eventuell förlängning efter
sommaren. Det är ju egentligen nästan precis vad jag behöver, jag
har ju inte en blekaste aning om hur min höst kommer se ut. Jag har
bara varit nöjd över att veta hur sommaren ska bli. Dessutom är
jag ju lite tveksam till min ansvarstjänst, jag är osäker på om
och hur jag skulle klara det, samtidigt som jag vet att jag aldrig
hade blivit erbjuden den här tjänsten om inte ledningen litade på
mig och ansåg att jag skulle klara av arbetet. Jag vet ju att det är
den största möjligheten till personlig utveckling som finns just
nu. Det är ju precis det jag vill. Ändå blir jag tveksam. Tänk om
jag är en dålig ledare. Om allt bara kommer bli fel redan från
början. Samtidigt vet jag ju att jag vill ha en sommar till i
Vimmerby. Jag är inte färdig med säsongslivet än, utan vill få
ut lite mer av det, och i min lilla park trivs jag ju så otroligt
bra. Det är ju där jag vill vara, det är jag nästan hundra
procent säker på. Älskade park.
Allting känns lite konstigt just nu.
Det känns som att det var år sedan jag var hemma, när det
egentligen bara är en vecka sedan. Vecka sex nu, det är elva veckor
kvar av den här säsongen, vilket är så otroligt klurigt. Jag
känner att ingenting blivit som jag föreställt mig det, och som
det är nu känner jag mig nästan lite utanför. Visst kan jag
snacka med folk och så, men det har liksom blivit så att jag inte
riktigt hör hemma någonstans. Folk frågar inte längre om jag vill
hänga med ut eller om jag vill hitta på något, eftersom jag så
många gånger tackat nej. Problemet är ju att det för det allra
mesta varit befogat att tacka nej, jag har jobbat en hel del, börjat
tidiga mornar och har en helt annan dygnsrytm än vad så många
andra här har, vilket pajar så otroligt mycket. Jag vill ju så
mycket mer än det här.
Jag har dessutom börjat få
framtidsångest just nu. Vad händer egentligen i höst? Hur ser
livet ut då? Vad behöver jag göra, och framför allt, vad vill jag
göra? Försöker leva efter Håkans ”Ge ingen tid till ånger, det
blir bra vad som än kommer”, men ibland är det lättare sagt än
gjort. Jag vill så gärna vara en som säger att allt ordnar sig och
rycka på axlarna, och ibland klarar jag av det hyfsat, men ofta
lever jag i en inre panik där jag oroar mig fem år i förväg.
Egentligen spelar det inte mig någon större roll alls vad jag gör,
sålänge jag får må bra. Eller kanske, bara jag får börja må
bra på riktigt. Det är nog allt jag begär. Att kunna leva ett
normalt liv utan ångest och jobbiga tankar. Det kanske är för
mycket begärt?
Jag vet iallafall att jag inte vill
plugga än. Jag är inte redo för det, inte nu liksom. Jag vill så
mycket mer, samtidigt som jag inte kan komma på vad det är jag
vill. Jag vill resa och uppleva saker, jag vill ha roligt, jag vill
utbilda mig och jobba med någonting som jag trivs med, och framför
allt så vill jag känna att jag lever. Att leva och njuta, och inte
bara låta livet passera, som det gör nu. Jag vill inte fastna i en
karusell där ingenting händer, jag vill komma framåt, växa som
människa och hitta en mening i livet. Jag vill hitta en kärlek, jag
vill få älska och bli älskad, leva och leva ett liv som jag är
nöjd och stolt över. Jag vill ju vara lycklig. Det känns som att
det är jävligt svårt att nå dit. Lycka känns som det absolut
svåraste någonsin. Det är synd, för ibland vill jag så äckligt
mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar