Åh, jag hatar att jag är så otroligt
kluven just nu, samtidigt som jag verkligen inte vet alls vad jag
vill. Folk säger att man ska lyssna på sitt hjärta, men vad gör
man om hjärtat är tyst som graven? När man har två alternativ och
vill båda nästan precis lika mycket? Det blir så mycket svårare
då. Jag kan omöjligt tänka mig en sommar utan min park och mina
sagor, jag menar, vad är då sommarkänslan? Samtidigt vet jag inte
om jobbet blir alls som jag vill ha det, jag menar, det är ju inte
såhär jag har tänkt mig allting. Förra sommaren mådde jag ju
bättre än någonsin, kanske för att jag äntligen tagit studenten
och visste att jag skulle slippa det folket för tid och evigt, jag
slapp känna den prestationspress som jag känt under hela skoltiden
och jag kunde äntligen jobba aktivt på att bli av med min
ätstörning. Jag hade kollegor som såg mig och som jag hoppas
uppskattade mig, jag uppskattade iallafall dem. Det var roligt att gå
till jobbet nästan varenda dag, och jag trivdes verkligen som fisken
i vattnet. Det var bus hit och dit, barn som var både underbara och
fruktansvärt jobbiga och en otroligt härlig stämning. Samtidigt
berättar kollegor att stämningen den sommaren var sämre än nästan
alla tidigare somrar. Hur kommer det då bli till nästa sommar
liksom? En sommar helt utan mina älskade människor. Hur klarar jag
jobbet utan Maja och Anna? Det är klart att det kommer att gå, jag
klarade ju höstlovet utan större problem, men den här känslan av
att ha roligt på jobbet, den fanns ju inte då. Inte den här
glädjen varje gång man gick dit, eller lyckan av att vara där. Jag
vill ju jobba med mina glädjespridare, mina förebilder och mina
mentorer. Jag vill ju må bra på jobbet och njuta av min sommar. Jag
är rädd att ha för höga förväntningar på säsongen, att landa
i något slags platt fall av ingenting, där drömmar krossas och
ingenting blir som jag föreställt mig det. Visst kan saker såklart
bli bättre, men också väldigt mycket sämre. Jag är rädd för
något slags misslyckande, och om inte annat är jag rädd att det
ska bli som det blev här, allt för höga förväntningar och sedan
ingenting som man vill ha det.
Hotelljobbet vill jag ha för att kunna
ha någonting nytt på mitt CV, för att göra någonting annat inom
service och för att komma ur restaurangbubblan lite. Samtidigt är
jag rädd för jobbet. Jag är rädd för att fastna i någonting där
jag egentligen inte vill stanna och för att bli för trygg i
någonting så att jag istället inte vågar ta mig därifrån. Jag
vet dessutom inte om jag är färdig med säsongandet än. Kanske
behöver jag en sommarsäsong till för att komma i fas och känna
mig redo för att gå vidare med mitt liv. Kanske är jag färdig med
den delen. Jag är ju bara nitton år just nu, så än så länge
borde jag ju vara ganska lugn, samtidigt som jag känner att
samhällets krav trycker på. Man måste ju naturligtvis göra
någonting vettigt av sitt liv...
Dessutom känner jag att säsongsstilen
är så himla skön. Det finns inte så mycket till prestigekrav,
allt är ganska så enkelt, det handlar om att jobba, leva, supa och
älska. Älska livet, älska vardagen och älska varandra. Till
största delen iallafall. Just nu är det så skönt att bara få stå
utanför verkligheten lite, orkar liksom inte riktigt ta tag i den
just nu. Att bara behöva bry mig om det som är precis runt omkring
mig. Jag önskar att jag slapp fatta en massa beslut, önskar att
Maja aldrig hade ringt med erbjudandet om jobb, nu är det ju jag som
måste bestämma mig, jag kan liksom inte bara glida med, vilket
känns ganska så jobbigt. Jag tror liksom att jag behöver en
säsongssommar till, ett avslut av säsongslivet kanske, orkar inte
bli seriös med livet redan nu. Det känns liksom för tungt. Att jag
ska bestämma hur mitt fortsatta liv ser ut. Hur ska jag lyckas med
det. Jag kan ju inte ens avgöra hur min vardag ska se ut just nu.
Velig, javisst. Men också fundersam. Vill ju bara få ut det bästa
av min vardag och göra det mesta av mitt liv. Jag har redan saker i
bagaget, men jag vill fylla på med så mycket mer. Jag är ju långt
ifrån färdig med livet nu. Det finns så mycket jag vill göra, jag
måste bara lista ut hur och var jag vill göra vad. Och i vilken
ordning. Vissa säger att det är lugnt, att jag har hela livet
framför mig, att jag bara är 19 år, medan andra säger att det är
nu jag måste agera, fundera och komma fram till hur jag vill ha min
framtid, att jag omöjligt kan gå runt i någon slags låtsasvärld
hur länge som helst, att jag inte kan räkna med att ett jobb ska
vara roligt. Då blir jag så frågande. Vad ska jag då leva för?
Jag är 19 år, har nästan 50 år kvar i arbetslivet. Jag förväntas
jobba heltid i femtio år, 40 timmar i veckan 48 veckor om året, med
kanske två års undantag för föräldraledighet och så ytterligare
två år för vabdagar och liknande. Det blir ca 86 400 arbetstimmar.
Det är nästan 11 års dygnet runt arbete, minst sagt sjukt lång
tid. Är det då inte jätteviktigt att jag verkligen trivs på mitt
jobb, med mitt liv och med min situation. Känna mig behövd, viktig
och meningsfull. Är inte de själva syftet med mitt liv? Att trivas.
Ska jag då inte lägga energi på ett jobb som jag verkligen kan
älska, så mycket att det är värt de 11 hela åren jag kommer
sitta med det.
Just nu känner jag mig mest ganska så
lack på allt som handlar om att besluta min framtid. Jag vill bli
hundra procents frisk, om det nu är möjligt, jag vill få bukt med
mitt knä som förstör alldeles för mycket för mig i dagsläget,
och jag vill utvecklas som människa, på alla sätt och vis. Jag
vill kanske läsa på folkhögskola, bara för att det verkar vara
otroligt roligt och utvecklande, jag vill komma igång med min
träning, springa när mitt knä tillåter det, och bara få känna
att jag lever, på riktigt. Få må bra och vara lycklig. Faktiskt få
älska. Det är ju det som jag vill lära mig. Ibland känner jag mig
så cynisk. Jag tror på så lite. Det är mina val som för mig
framåt. Jag önskar att jag hade ett öde att lita på, den
tryggheten som jag hade förut, för några år sedan. Nu vet jag
bättre. Det är mina val som styr min framtid, inte ödet. Visst,
ibland känns det såklart som att allt bara är upplagt för mig.
Utan den där ansökan i början av februari förra vintern hade jag
aldrig suttit i min säng på säsong nu. Då hade jag antagligen
suttit i en helt annan säng i Uppsala och pluggat till någonting
som jag egentligen inte alls ville bli. Av just den anledningen är
jag så otroligt tacksam att jag förra februari, på sista
ansökningsdagen verkligen skickade in den där ansökan, trots att
jag egentligen inte var så sugen på jobbet, och att jag trots allt
åkte på den där anställningsinterrvjun på sportlovet, trots att
det bara kändes jobbigt. Det var en torsdag, det kommer jag ihåg,
och intervjun höll på under nästan en hel dag, gemensam
information, gruppintervju och presentation, samarbetsövningar och
så en enskild intervju på det. Jag var den sista som blev
intervjuad under den sista intervjudagen. Och ja, en vecka senare
ringde de upp och erbjöd mig jobb i en korvkiosk. Jag frågade om
någonting annat, och sedan blev mitt älskade saltis mitt. Eller om
det är hatat. Jag kan inte riktigt avgöra det just nu. Däremot vet
jag att om jag inte jobbat med de människor som jag jobbade med
förra sommaren, så hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan
tvekan inte. Jag har min Anna och Maja att tacka för det, det är
ett som är säkert.
Det är så läskigt hur livet för oss
framåt med hjälp av våra val. Vad hade jag varit annars?
Ingenting? Eller vad är jag nu egentligen? En tonåring som kämpar
mot sin ålder, som vill vara äldre för att bli respekterad och
yngre för att få göra vad jag vill och slippa fatta några beslut.
Det är så sjukt mycket som jag vill göra bara. Bli stark. Om det
nu ens är möjligt. Bli den jag vill vara. Vad det nu är. Alldeles
för svårt egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar