Den andra januari. Det känns ganska bra. Detta år är verkligen som en nystart. En start mot det riktiga livet. Snart ska jag också vara där på riktigt, och inte gå runt här bredvid i min lilla bubbla. Det känns skönt med ett nytt år, med nya möjligheter och chanser. Allt kan hända, och allt ska hända. Förhoppningsvis enbart i positiv väg. I år är exempelvis första året i mitt liv som jag får rösta, det känns ganska mäktigt. Visst, min röst gör knappast någon större skillnad, men det är ändock en möjlighet att påverka, och det känns himla bra. 2014 är året då jag ska lära mig att uppskatta mig själv och min kropp på samma sätt som jag kan uppskatta så många andra. Det är året då jag förhoppningsvis ska få se ännu lite mer av världen, jag vill utveckla min skidåkning, och jag vill lära mig känna trygghet. Det här är det första året någonsin som jag inte bor hemma. En start på riktigt, för jag har verkligen flyttat hemifrån nu. Visserligen inte på riktigt, jag kommer fortfarande komma hem till hemma igen efter säsongen, men ändå mer än någonsin tidigare. Jag har redan bott i Sälen i en hel månad. Det känns så sjukt. Det är längre än vad jag var i USA, och jag menar, där var jag ju i en hel evighet. Det känns så konstigt att konstatera att det här är mitt hem, och samtidigt veta att det bara kommer vara mitt hem i fyra månader till. Nu är det ju här som jag bor. Mitt kök, mina lådor, min säng och mina garderober. Det är allt bra konstigt det här säsongslivet. Det läskiga är också att veta att efter säsongen kommer jag bara bo hemma i några veckor innan det är dags för nästa etapp. Fram till sista augusti har jag ju faktiskt min tid planerad. Samtidigt är det så himla skönt att se sin tid i etapper och inte bara i någonting evighetslångt som man inte har en aning om hur man ska kunna avklara. Det är allt bra dubbelt det där.
Dagen idag har varit himla bra, betydligt bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att den skulle bli. Skidåkning med fasters familj och deras vänner stod på programmet, och jag förväntade mig att alla skulle åka himla bra och att jag själv bara skulle typ ramla hela tiden, men det gick helt klart över förväntan. Jag var inte sämst, och jag klarade av att hänga mer riktigt bra. Det blev en del transportåkning ifrån lindvallen till högfjället, lite lunch på det och sedan några hyfsade åk trots tråkigt väder. Därefter väntade egentid i stugan här hemma och kanelpannkisar blev gjorda. Jag kan ju om jag vill liksom. Känslan av att inte vara rädd för varendaste kalori som finns i maten längre är så himla skön också. Jag känner att jag har en helt annan frihet när det gäller matlagning och val av mat iochmed det, och hela livet blir så mycket enklare när inte maten är något problem. Vi äter ju för att leva, inte lever för att äta. Det tog så lång tid att komma förbi den gränsen, och nu är jag äntligen här. Det är en sådan sak som verkligen är värd att njuta av.
Just nu känns Sälen väldigt bra, och det är en härlig känsla. Det känns skönt att inte behöva tvivla på om jag vill vara kvar eller inte, jag trivs bra och har kommit iordning lite mer med mitt liv här. Just nu ser jag mest framemot kommande besök, släkten är här just nu, och om drygt en vecka kommer en fin vän och hennes sambo, vilket ska bli roligt. Lite skidåkning och lite fest tillsammans med dem är ju inte direkt vad jag tackar nej till. Dessutom hoppas jag på att kunna åka hem om tre veckor för att kunna gå på bröllop, då min kusin och hennes sambo ska slå på stort och gifta sig. Bröllop är ju sånt där som inte händer så jätteofta, så det vill iallafall inte jag missa.
I övrigt lyssnar jag och mina stugisar sönder på Håkis, vilket är helt imponerande. Aldrig tidigare har jag mött killar som älskar Håkan, och så lyckas jag bo med två som fullkomligt älskar hans musik. Det är typ ödet. Dessutom gillas Melissa Horn, vilket också känns himla bra. Det är ju som om någon har kopierat min musiksmak och gett dem samma. Himla härligt är det iallafall. Dock slog en tanke mig för några veckor sedan när vi satt i soffan och bara chillade och lyssnade på musik, och en fin Melissalåt kom fram. Jag konstaterar att låten är himla bra, och en av mina stugisar kommer med kommentaren ”Ja, för människor som planerar att ta livet av sig är den nog väldigt fin”. Det var bara en så stark kommentar, och egentligen vet jag inte varför jag reagerade så mycket på just den. Kanske för att det var när jag mådde som allra sämst som jag fullkomligt knarkade sönder hennes musik, eller för att den verkligen hjälper till när man mår dåligt. Inte så att man mår bättre efter att ha lyssnat på hennes musik, utan mer känslan av att man iallafall inte är ensam om att må skit. Det finns alltid någon mer, och den personen har dessutom talangen att kunna sätta ord på känslorna. Det var iallafall viktigt för mig. Läste ett viktigt citat häromdagen också; ”Don't judge me for where I've been. I'm not there anymore.” Så himla klockrent, och så otroligt viktigt. Det finns ju liksom en anledning till att iallafall jag aldrig skulle berätta om psykisk ohälsa för människor innan jag står dem så pass nära att de inte kan smita när de får reda på en sådan sak. Det är liksom för tungt att bära för så många människor, och det är tragiskt. Jag menar, jag är så långt ifrån den enda som mår/har mått dåligt bland familj och vänner, och ändå ligger någon form av prestige i att må så bra som möjligt och hela tiden vara lycklig. Vem är liksom lycklig hela tiden? Inte en enda jävla människa. Livet ser ju inte ut så. Livet består av sorg, ångest, glädje, ilska, vardag utan starkare känslor och så en liten gnutta lycka på det. Det viktiga är ju istället att kunna njuta av sin vardag och hitta fler anledningar till att må bra och faktiskt kunna vara glad över det. Lycklig. Jag menar, hur jävla ofta är en människa det egentligen? Visst strävar jag efter lyckan, och jag vet att vissa faktorer i mitt liv måste vara uppfyllda för att jag ens ska kunna ha möjlighet att känna mig lycklig, men samtidigt är jag medveten om att livet aldrig någonsin kommer att vara en enkel dans på rosor. Visst är det en dans, men en med svåra steg, och det tror jag är viktigt att vi människor är medvetna om. Särskilt i dagens samhälle där vi hela tiden tävlar efter att visa upp hur lyckliga och glada vi är över våra perfekta liv, som i själva verket alls inte är sådär väldans perfekta. Jag blir så arg på sådant. Livet är ju liksom en bergochdalbana, det går upp och ner och det kommer det alltid att göra. Ingenting kan vara perfekt och underbart hela tiden, och det gäller att alla lär sig att förstå det. Just nu är jag på en platå i min bergochdalbana, antingen kommer det tippa uppåt sen, eller så går det neråt. Vad det blir vet jag inte en, men jag vet att det så småningom kommer att hända, oavsett om jag vill eller inte. Livet ser ut så, och det är bara att lära sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar