Jaha, en ledig dag idag då, vilket jag till en början tyckte var otroligt skönt. Tänk att få sova ut på riktigt och verkligen få känna sig pigg. Trodde jag ja. Visst sov jag en hel del timmar, men knappast kände jag mig utvilad när jag vaknade. Istället blev det en segdag i onepiece och noll energi. Tänkte gå ut på en promenad och kom 20 meter innan jag insåg att det inte gick att ta sig fram mer, så det hela slutade med tio minuters kamp mot halkan. I övrigt har dagen varit sådär lugn, lite snack med husetfolk, och filmeftermiddag framför en halvtaskig film. Fina vännen fyller 20 idag också, och det känns ju ganska så sisådär att inte ens kunna vara i närheten av henne och kunna fira. Jag saknar henne och flera andra vänner så otroligt mycket. Vill bara ha dem nära. Kunna prata med dem, skratta, ha den där avslappnade stämningen som bara finns med vänner som man känner sig 100 % trygg med. Tillbaka till den där jävla tryggheten.
Jag kommer alltid till den när jag skriver. Saknar alla dem som får mig att känna mig trygg och säker i alla situationer så sjukt mycket. Vill ha mina vänner här. Vill kunna krama om dem och berätta för dem hur viktiga de verkligen är för mig. Jag vill bara kunna vara mig själv. I somras trodde jag att jag visste vem jag var, jag var säker på att jag hade hittat mig själv, men som det är nu tror jag att jag tappat bort mig själv igen. Vet ingenting, mer än att jag just nu lever ett liv i ångest och med en personlighet som jag inte riktigt känner igen mig i. Jag är blyg, osocial och ganska så tråkig, så typisk den gamla jag, så typisk den människan som jag trodde att jag kommit bort ifrån. Jag trodde att jag hade kommit så mycket länge, att jag blivit så mycket bättre. Jag är tillbaka till den tiden då jag inte kan se på mig själv och le. Kan omöjligt se mig i spegeln och se någonting vackert. Istället ser jag bara ett missfoster. I somras insåg jag mitt eget värde som människa, det var det häftigaste jag någonsin varit med om. Som det är nu har jag tappat bort den personligheten och insikten igen. Jag kan omöjligt se varför någon skulle uppskatta mig, hittar inga bra egenskaper längre och har otroligt svårt att se mig själv seriöst. Jag är ju ingen viktig. Vad skulle egentligen kunna få någon att uppskatta mig?
Jag saknar sommarkänslan och de underbara kollegorna. Saknar uppmuntran och respekt. Vetskapen om att jag gör ett bra jobb och att jag är värdefull. Här kretsar det mer kring att klanka ner på varandra. Jag vill ha kritiken, direkt till mig så att jag kan göra det dåliga bättre, men jag vill också höra positiv kritik som är ärlig och på riktigt. Inte det som är standard här ”bra jobbat” oavsett om man gjort någonting eller ej. Jag saknar livet som inte är så prestationsinriktat som här, för som det är nu känner jag att jag är tillbaka i mitt gamla tänk där jag inte är värd ett skit om jag inte levererar som tusan. Jag vill ju vara bäst, men jag vill också kunna acceptera mig själv oavsett om jag är bäst eller sämst så länge jag själv gör så gott som jag kan. Det är svårt det där. Folk säger att jag har dåligt självförtroende, men i själva verket är det nog självkänslan, och vetskapen om det egna värdet som är dåligt. Jag menar, jag vet ju vad jag kan prestera bra och dåligt, och jag vet att jag oftast kan lita på mina egna bedömningar när det gäller sånt, men det där med livet utanför prestationerna, det är så mycket svårare. Jag vet inte alls vad som gäller där, vet inte hur jag ska bete mig eller hur folk uppfattar mig. Jag vill ju bara vara någon, någon som är viktig på riktigt. Det är så svårt allt sånt där. Jag saknar min coach. Min mentor. Min hjälp att klara av att tolka livet. Hon som är som jag, så otjejig att det smäller om det, men ändå så jävla analyserande. Hon som förstår mig, för att hon själv varit där. Jag saknar henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar