Svårt med motivationen

På något sätt är den här bloggen mitt andningshål. Jag känner att jag kan vara hundra procent ärlig här, att jag inte behöver leva under en falsk fasad. Jag behöver inte visa mig förmer än vad jag är, inte låtsas att jag är rik genom att gå i nya märkeskläder, inte låtsas att jag är smal genom att suga in kinderna och fotografera, inte låtsas att jag talar sanning när jag ljuger så att tungan blir svart. Här är min ärliga sanna blogg, bloggen som ska leda mig någonstans, men jag vet inte vart. 

Just nu sitter jag och försöker skriva på en alkalisk esterhydrolys, ett argumenterande tal om barnkonventionen och en källförteckning till en miljödebatt. Samtidigt. Jag kommer inte så långt, har svårt att fokusera som vanligt. Tankarna på mat och motion tar det mesta av min tid, men det faktum att jag inom en halvtimme kommer vara iväg på en promenad med fina S gör att allt känns lite bättre. Samtidigt blir jag ofta så irriterad på henne. Allt ska vara på hennes villkor hela tiden, så är det bara. Varför är inte mina tankar och prioriteringar lika viktiga som hennes? Varför har hon rätt att neka, men inte jag? 

Dock hade jag aldrig ens fått för mig att neka till en promenad. All motion är viktig, så enkelt är det. Varenda möjlighet till träning ska tas, varenda chans till att röra sig mer än minimum är viktig. En dag utan motion, är en dag i ångestens och panikens tecken. En sådan dag är ingen dag jag vill leva i.