Körtjejer är det vackraste jag vet

Jag känner för att skriva något, men vet inte riktigt vad. Jag känner mig så tom just nu, hela jag är liksom tömd. Min kväll har tillbringats med mina underbara körtjejer, sju härliga tjejer mellan 14 och 20 som alla kompletterar varandra perfekt. De betyder så sjukt mycket för mig, är så himla fina. Jag vet inte hur många gånger de klagat på att jag inte ätit, att jag aldrig stått stilla. De har suttit med mig när jag varit tvungen att äta, och ständigt uppmuntrat, som när vi var på McDonalds tillsammans för några veckor sedan. Första gången på evigheter, och absolut första gången tillsammans med någon annan än min familj. Så otroligt ångestfyllt. Trots att ingen av dem vet hur dåligt jag mår och har mått, så förstår de tillräckligt för att veta att det var jobbigt för mig. Att stötta och visa sina bästa sidor, det är de allt bra på.
Det är konstigt att vi känner varandra så bra egentligen. Så lika, men ändå så otroligt olika. Allt från högstadium till högskola, fast förhållande till singlar, fosterbarn till ätstörd. Ändå passar vi så bra ihop. Varenda gång vi ses är som ett nytt möte. Vi lär ständigt känna nya sidor av varandra, ser nya egenskaper, och lär oss om varandras svagheter. Så fina. Så underbara. När de gått känns allt liksom så tomt. Alla mina egna tankar kommer.
Hur kan jag vara värd så fina vänner som de? De måste bara låtsas vara vänner med mig, eller umgås för att de känner sig tvungna. Annars kan väl inte så roliga människor vilja vara med mig? Den paranoida Linna kommer fram direkt. Jag är ständigt säker på att jag inte är värd fina vänner. Vem vill vara vän med en ätstörd normalviktig tjej? Vem vill vara vän med världens tråkmåns, hon som räknar kalorier, men ändå stadigt går upp i vikt? Bra fråga det där. Mina mindervärdeskomplex är enorma. Jag som är så konstig, fet och ful, hur kan jag ha några vänner egentligen? Ändå vet jag att jag har det, både bättre och sämre vänner som står bakom mig. Det finns de som står där i alla lägen, som kommer stötta mig även om världen rasar samman gånger tusen, och de finns de som kommer gå så fort jag förändras. De som ser sin chans att smita, som inte orkar limma ihop resterna av en förstörd tonårstjej. Är det såna jag ska slösa en del av mitt liv på? Egentligen vet jag att det inte är värt det, ändå behöver jag dem. På något sätt...