Jag kämpade mig neråt och saknar varje sekund

Tjejen som inte åt, det är den jag så länge har varit. Vem jag är nu, det funderar jag fortfarande på. Alla kilon jag tappat sitter där de gjorde tidigare igen. Det gick för enkelt, det har gått för snabbt. Jag saknar ångestens rivande klor, dess smärtsamma hån mot mig, och dess ilska. Jag saknar smärtan. Att börja äta var knappast något enkelt val, inte heller ett val som kändes rätt. Jag ville fortsätta vara smal, men samtidigt vara mätt. Att fortsätta prestera, med mat i magen, istället för utan som jag så länge gjort blev värre. Att inse att maten tar för mycket smarta tankar, att ångesten stjäl hela min intelligens inför ett prov, gjorde att jag aldrig någonsin skulle äta frukost igen. Jag hade bestämt mig, men misslyckades så totalt. Att varje morgon vakna och se vågen stanna under femtiosträcket, att varje vecka ständigt kämpa sig längre ner. 45 kg, ett mål att sträva efter, en plats där jag varit och vill till igen.