De säger att de älskar mig precis som jag är, att jag inte måste visa mig stark inför dem. Att jag kan vara mitt riktiga jag, och inte någon uppbyggd fasad. Det är okej med tårar, som finaste E sa igår. Är det alldeles säkert?
Om någon skulle se hur mycket jag gråter inombords, skulle det inte längre vara okej. Om jag kunde få öppna mitt skal och visa mitt sargade inre, skulle så många fler förstå vilket helvetet jag lever i. Det syns inte utanpå, men det känns inuti. Om ett hjärta kan gråta, gör mitt det dagligen. Svarta stora tårar, blöta och sorgsna. Varför är jag inte riktigt säker på. Kanske är det av ångest inför min vikt, inför vad jag ätit eller över hur lite jag rört på mig. Kanske av saknad efter fina M, eller av besvikelse över mitt misslyckade liv. Jag vet inte, och vet egentligen inte om jag vill veta heller. Jag förtjänar att må dåligt, så enkelt är det. Någon gång i någon tid har jag gjort något som gör att jag är värd att må som jag gör. Ständigt gör jag sådant. Bara det faktum att jag äter, bygger upp min feta kropp och lagrar fett som om det vore svältperiod gör mig värd all den inre smärtan. Jag borde lära mig en läxa, knappast fortsätta som jag gör!
Hur ska jag någonsin kunna visa någon min förstörda själ? Kommer någon ens att vilja se den, eller blundar de hellre för sanningen? På ett sätt vill jag verkligen visa hur dåligt jag mår, få ur mig all smärta och lyfta över den på någon annan. Samtidigt unnar jag inte ens min värsta fiende att må som jag gör. Att förakta sig själv på det sättet, är det värsta som kan ske. Mig själv kan jag aldrig fly från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar