Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jag känner mig ungefär som en bubbla som håller på att spricka just nu. En såpbubbla som är på väg att explodera i vinden. En stillsam explosion, knappt någon märker av den. Den påverkar ingen, förstör ingens planer, snuddar inte ens vid någons hjärta. Det är så jag känner mig just nu. Värdelös. Som någonting så litet och obetydligt. För vem bryr sig egentligen om ifall såpbubblan spricker? Det är ju bara att blåsa upp en ny. Göra om och göra rätt. Hoppas att den bubblan lever lite längre än den första.

En skör glasvas. En vas som välter. Vad händer med den? Kommer någon hinna fånga upp den, eller låter någon den falla. Den var ju trots allt inte så vacker. Mer ett tvång att ha framme, än en egen vilja. En gåva kanske. Någon släkting som skänkt bort den en gång, låtit den få ett nytt hem, och en nybliven ägare som saknade samvete att säga tack, men nej tack. En ägare som på grund av sitt samvete låter vasen stå framme, oavsett hur ful den är. Den var ju trots allt en gåva. Men också en ägare som knappast har bråttom att fånga vasen när den faller. En smärtfri väg att bli av med den. Så enkelt att slippa ta ansvar. Den föll ju trots allt bara. Vem hade kunnat göra någonting åt det? En olycka som händer så lätt. Kanske tippade den för nära kanten. Kanske sprang ett barn förbi.

Jag ät nitton år, och kan fortfarande inte hantera min ångest på något vettigt sätt. Har ett kontrollbehov som håller på att knäcka mig, och en människa som gör för mycket för att låta mig utvecklas. Ibland känns det verkligen som att jag behöver gå i terapi. Få lära mig att hantera och acceptera mina känslor, och inte alltid behöva tackla allt alldeles själv. Jag är trött på att känna mig knäckt, att känna mig tom, och att känna mig frånvarande. Är inne i en period då jag omöjligt kan gråta, trots att det nog är det som jag skulle behöva. Istället tar jag till andra saker för att hantera min ångest. Som att skada mig själv. Ge blåmärken, slå, nypa, riva. Som någon slags bestraffning, ett straff för att jag blivit den jag är. För att jag är jag. Jag hör hur ologisk det låter, ändå kan jag inte låta bli. Eller att springa. Jogga. Få hjärtklappning och rasa. Också ett slags straff. Att resa mig upp. Få ett slag i magen. Falla. Och så resa sig upp igen. Som en ondskefull livscykel. Kommer jag någonsin att passera den? Kommer jag någonsin komma vidare? Ibland önskar jag bara att jag var en del av ett pussel, en pusselbit, någonting som hjälper något annat att bli komplett. Att vara viktig, precis lika viktig som alla andra pusselbitarna. Sedan slår det mig. Vem bryr sig om pussel nu för tiden? En saknad pusselbit, äsch, det var väl inte så viktigt. Det är ju bara att köpa ett nytt pussel, eller sluta pussla, för vem tycker egentligen att det är roligt längre?

”För att jag ibland önskar att jag vore en kompletterande pusselbit, men sedan inser att inte en jävel pusslar längre. ”

Det värsta är att det egentligen inte är någonting drastiskt som har hänt, och att jag ändå mår såhär. Det är just det där när tankar slår till, när saker inte går riktigt som jag tänkt mig. När livet byter spår, när jag lyckas komma emot en av livets törnar. När allt bara känns sådär otroligt svårt och oöverkomligt. När jag behöver hjälp med att hantera min vardag. Jag ringer till min trygghet, samtidigt som jag inser att det oftast är den tryggheten som leder mig mot törnarna. Lider av att livet just nu är lite för svårt.