Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jahå, vet inte riktigt vad jag vill skriva egentligen, mer än att jag som vanligt verkligen behöver skriva av mig. Det har hänt så mycket nu de senaste dagarna, och det har varit enorma känslostormar hela tiden. Jag skäms över att jag är så emotionellt instabil, samtidigt som jag är stolt över att jag faktisk lever i mina känslor, på riktigt. Det är ju trots allt okej att känna, även om det oftast inte känns så. Vårt jävla samhälle är alltför uppbyggt på att man ska hålla allt inom sig, le och se glad och snäll ut oavsett hur man känner eller upplever saker och ting. Det lilla landet lagom, där man tyvärr inte uppskattar oliktänkare eller känslosamma människor. Vi ska andas, räkna till tio och gråta när vi är ensamma om vi tvunget måste göra det. Istället för att skälla ut någon efter noter är det att sura och lägga saker bakom sig som gäller, och är någon en dag överlycklig väntar snorkiga kommentarer om att akta sig då lyckan vill en illa. Ett Sverige där vi inte gläds med varandra, och inte heller sörjer eller stöttar varandra. Det är ett tragiskt samhälle.

Jag blir dessutom förbannad på att jag ses som konstig när jag ibland lever ut mina känslor. När jag skrattar så jag gråter på jobbet ses det som lite gulligt, lilla Linna som blir sådär alldeles överlycklig med sprutande känslor. En klapp på axeln och ett leende som är sådär lagom överlägset. Hon är ju så ung, då är det fortfarande okej med såna där känslostormar, men jag, ha, aldrig att jag skulle agera sådär barnsligt. Eller när jag är rasande, vilket jag iochförsig fortfarande blir så fort jag kommer att tänka på den stackars flickan och hennes förstörda liv, då skrattar de lite överlägset åt mig och konstaterar att det är roligt att jag blir så arg på någonting som knappt berör mig. Vadå inte berör mig, tänker jag. Det handlar om ett femårigt barn, visserligen inte någon jag känner personligt, men varför skulle det göra någon skillnad. Det handlar om en flicka som fått sitt liv förstört av en jävligt vidrig människa i min egen ålder. Jag trodde på fullaste allvar inte att människor kunde vara så fruktansvärda. Antagligen har jag varit naiv, men hur konstigt är det, när man lever och är uppväxt i mellanmjölkens land, där man inte ska tro ont om någon, men inte heller lita på någon. I vilket fall som är jag fortfarande så jävla förbannad att jag skulle kunna koka. Jag är fullkomligt vansinnig över att något sånt här ens kan hända, att det är möjligt i det Sverige som ständigt framställs som det trygga landet. Inte varit i krig på så lång tid. Ett tryggt samhällssystem. En säker och stabil demokrati. Här kan inte hända någonting. Här kan du sussa tryggt lilla barn, tryggt i pedofilens varma famn.

Jag kan ta jävligt mycket innan jag reagerar. Jag kan lyssna på idioter som snackar skit i oändlighet innan jag agerar, höra om hur samhället förfaller mer och mer men mest rycka på axlarna, eller se hur antalet arbetslösa bara ökar och konstatera att det är tragisk, men sedan inte fundera mer på saken, men när det är barn inblandat, då blir jag fullkomligt rasande. Barnen som faktiskt är vår framtid, det allra viktigaste vi har. Ska inte våra barn vara garanterade den bästa start i livet när vi lever i ett land som Sverige. Ett land med större möjligheter än så många andra länder i vår värld. Jag kan inte ta in det som hänt och tänker aldrig någonsin acceptera det. Vidrigt, fruktansvärt och så groteskt jävla egoistiskt att det inte existerar. Att någon sätter sina egna sjuka böjelser framför ett litet barns hela liv och framtid. Skulle fortfarande kunna slå ner människan.