Mina känslor har minst sagt åkt
bergochdalbana de senaste dagarna. Från att ha varit ångestfylld
och gråtande, sprungit tills benen vikt sig under mig (vilket
iochförsig inte är så svårt just nu, med mitt jävla knä, men
principen är densamma) känt mig värdelös och oviktig och bara
önskat att jag vore en kompletterande pusselbit, insåg jag till
slut att ingen pusslar i dagens samhälle, och samlade ihop en
kraschad tös i en trasig pappkasse. Det är mitt liv som gäller,
och det är enbart jag som styra det. Jag och en högre makt.
Eftersom jag är uppvuxen med filosofin att ingenting kommer gratis,
utan att man måste kämpa för att ta sig någonstans valde jag att
lita på mig själv. På min egen förmåga att lösa det problem som
jag knappt kunde sätta fingret på existerade. Att man måste våga
för att vinna, har jag en egen liten påminnare om. Hon säger det
konstant, och jag tror att jag behöver höra det ungefär lika ofta.
Pessimist. Eller snarare lite för rädd för att förstöra det
lilla jag har, att jag inte vågar satsa på någonting nytt. Lite
för rädd för det riktiga livet, för livet utanför min egen
såpbubbla. Det är så svårt allt sånt där. Att faktiskt tro på
sig själv. Den egenskapen föddes jag inte med, och inte heller har
jag blivit påmind om den hela tiden heller, förrän nu. Att jag är
bäst, för att jag är allra viktigast i mitt eget liv. Att jag
måste lära mig att leva för mig själv, för att så småningom
kunna leva med någon annan. Att jag faktiskt måste lära mig att
älska mig själv och våga vara den jag är, för att kunna älska
och lita på någon annan. Det är så svårt det där.
I vilket fall som så vågade jag
faktiskt, och vann. Jag blottade mig själv, och fick faktiskt så
mycket mer än jag väntat mig tillbaka, både denna gången, och
några gånger tidigare. Jag lär mig, blir lite modigare för varje
gång, iallafall för varje gång det blir vinst. En strålande
överlycklig tös stod nu på jobbet och skrattade och grät om
vartannat. Jag levde som på ett fluffigt moln hela den dagen, utan
ett problem i världen, jag hade ju fått tillbaka mitt jobb, vågat
ringa och faktiskt löst mitt problem i stort sett helt själv.
Lyckan personifierad. Att jag dessutom fick reda på
skatteåterbäringen lyfte min dag ännu mer, och jag somnade som en
glad och nöjd människa.
Idag har jag däremot genomsyrats av en
enorm ilska till allt och alla. Jag har kunnat slå ner i stort sett
vem som helst utan att människan ens behövt provocera mig, bara för
att jag känt ilskan koka inom mig. Ilskan över att en stackars
femårig flicka misstänks ha blivit utsatt för en grov våldtäkt
på en förskola i min grannby. På förskolan. Den plats där barnen
spenderar så otroligt mycket tid. En plats där varenda unge ska
kunna känna sig helt trygg. Sånt här ska omöjligt kunna hända.
Jag blir så förbannad på samhället som ens kan låta det ske.
Naturligtvis förstår också jag att ett övergrepp knappast kan ha
funnits med i planeringen när arbetsförmedlingen släpper ut sina
praktikanter eller tillfälligt sysselsatta, men vad tusan är det
för samhälle vi lever i, där det är dessa människor som får ta
del av ansvaret av våra barn? Förskolan som har en så stor
påverkan på barns liv och uppväxt. Ett ansvar om att förmedla så
mycket i ett barns liv, trygghet, tillit, en del utav en uppfostran
till att bli en bra människa. En människa med ett samvete och en
känsla för vad som är rätt eller fel. En människa med en stark
självkänsla och en förmåga att uppskatta sig själv. Poff
pannkaka, puts väck. En femåring med hela livet framför sig står
numera i spillror, liksom hela hennes familj. På grund av en
praktiserande pedofil på en förskola. På grund av ett samhälle
som inte längre tar sitt ansvar. Aldrig att jag vill att mina barn
ska gå på en förskola där så kallad personal utan kompetens,
placerade där eftersom de uppenbarligen saknar förmågan att skaffa
sig ett eget jobb arbetar, och uppenbarligen lämnas ensamma
tillsammans med barnen. Det är vidrigt rent utsagt. För att få
arbete på en förskola krävs väl utdrag ur belastningsregistret,
och visst, den misstänkte gärningsmannen kanske inte finns där än,
men visst borde man väl ändå känna av någon form av signaler. I
vilket fall som är det jävligt oacceptabelt att lämna en
praktikant med ensamt ansvar på något eller några barn. Vem vet
vad som kan ha hänt mer? Vad säger att den femåriga flickan är
det enda offret? Jag blir så förbannad på förskolan också, som
tar in i stort sett vem som helst för att få billig personal och på
så vis kunna minska på sina egna personalkostnader. Hade detta hänt
på en kommunal skola också, eller ha de andra regler att hålla sig
till? Vidrigt. Jag skulle utan överdrift kunna döda den skyldige,
så otroligt arg är jag. Framförallt skulle jag definitivt aldrig
vilja lämna mina barn till den förskolan igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar