Har en sådan sjuk kroppsångest just
nu. Vill inte alls se ut som jag ser ut, och klarar knappt av att se
mig själv i spegeln utan att börja gråta. Magen väller över
byxkanten, låren är tjockare än någonsin fyllda med stora gropar
överallt, överarmarna är riktigt vidriga blaffor och rumpan får
mig att vilja spy. Så gigantisk. Så vidrig. Mina händer är
svullna, och fingrarna ser ut som prinskorvar, ansiktet är plufsigt,
hakan är fylld av fett och dubbelhakor, och brösten är hängiga
och stora. Ryggen är fylld av valkar, och vaderna är för stora för
att gå i vartenda par snygga stövlar jag kan hitta. Knäna är
gropiga och valkiga, liksom fötterna är svullna och äckliga. Näsan
är enorm och finnarna får ansiktet att bli ännu fulare än annars.
Ögonbrynen är jävligt oplockade och ringarna under ögonen är
svarta och fula. Fransarna är obefintliga som vanligt. Underarmarna
är fettiga och det går omöjligt att få runt fingrarna i den
magiska ringen. Öronen är utåtstående och håret är torrt och
fett och frissigt på samma gång. Orkar inte se ut såhär längre,
men orkar inte heller ta tag i allt. Det är ju inte såhär jag vill
se ut. Vidrig. Fetto. Äckel. Mår så illa på mig själv att jag
bara vill spy. 19 år och såhär äcklig. Inte konstigt att jag inte
har några vänner. Vem vill umgås med ett viderfetto? Det är
verkligen dags att göra någonting åt den här kroppen. Såhär kan
jag verkligen inte se ut nu.
Känner mig så otillräcklig som
människa. Jag vill kunna leverera så otroligt mycket mer, kunna bli
precis den personen som jag vill vara, och kunna leva det liv som jag
vill ha. Det var inte såhär allt skulle bli. Jag vill våga försöka
hitta mig själv igen, inte gömma mig för verkligheten. Jag vill
vara stark. Psykiskt stabil. Det går inte att ha en vardag där man
kan börja gråta var och varannan dag. Det går inte att ha en
verklighet där man hela tiden väntar på kaoset. På krisen. På
att allt bara ska gå åt skogen.
Idag är en sådan där dag då jag
egentligen behövt prata med någon som förstår mig precis hela
dagen. Velat dela med mig av mina tankar och funderingar. Velat bli
någon annan. Få prata med någon som förstår den känslan till
hundra procent. Med någon som förstår var i ångestberget jag
befinner mig just nu, någon som vet vad jag ska göra för att komma
ur det. Jag vill så mycket, men kan omöjligt se hur jag ska kunna
ta mig dit jag vill. Hur jag ska bära mig åt. Vad det egentligen är
som jag ska sträva efter.
Ibland funderar jag på hur långt jag
egentligen kommit de senaste åren. Visst, idag hatar jag inte mig
själv så mycket att jag gråter av tanken på vem jag är, jag har
nått någon form av existensacceptans, men det är sjukt hur lång
väg jag egentligen har kvar för att nå ett riktigt värdigt liv
från min egen sida... jag vill så otroligt mycket mer än vad jag
någonsin kommer att kunna nå känns det som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar