Ibland vill jag bara skrika. Skrika
rakt ut att jag inte orkar mer. Att ingenting är som jag tänkt mig
det. Att jag inte vill ha det så här. Är detta mitt liv? Då blir
jag väldigt maktlös. Jag känner mig landsförvisad hemma, orkar
inte ha en massa folk här, vill inte vara med. Samtidigt som det
känns sjukt att det ”bara” är två månader kvar så känns det
så underbart skönt. Är lite trött på allt det här just nu och
vill egentligen bara komma hem. Få umgås med människor som jag
verkligen trivs med igen, utveckla ett socialt liv på riktigt och
slippa all ångest. Slippa leva som i en alldeles egen bubbla.
Just idag har jag sådan otrolig saknad
efter min park. Efter ett jobb som inte längre är mitt, en
möjlighet som jag inte längre har kvar, och en känsla som jag
antagligen aldrig mer kommer få leva i. Saknar mina finaste
kollegor, känslan av att älska sitt jobb, känslan av att längta
till jobbet när man är ledig. Älskade park. Skulle kunna bo där.
Trots att inte alla som arbetar där lever upp till de krav som jag
och så många andra har, så finns det ju ändå en anledning till
att jag saknar det. Strukturen som är ungefär tusen gånger bättre
där än här. Glädjen. Världens finaste park. Stämningen. Känslan
av glädje. Alla barn. Lyckan. Förväntningarna och spänningen.
Miljön. Lätt den mest uppiggande arbetsmiljön som finns. Det känns
sorgligt att veta att det är över, att förra sommaren aldrig
kommer kunna finnas ett år till. Att det inte går att få tillbaka
tid som redan varit. Saknar en vän som står mig närmare än jag
någonsin trodde att hon skulle kunna göra. En kollega. En chef.
Saknar känslan av att verkligen må bra. Av att bli sedd och
uppskattad, inte hånad bakom ryggen. Av att finnas. Av att vara
omtyckt. Av att veta att någon bryr sig om en, saknar en och vill
vara i närheten. Saknar kärlek ifrån någon. Vill för mycket.
Tror egentligen att jag behöver professionell hjälp snart. Hjälp
med att sluta nedvärdera mig själv, för det sägs det ju att jag
gör. Hjälp med att hitta bekräftelsen ifrån mig själv istället
för ifrån någon annan. Hjälp med att förstå att jag också är
värdefull. Det sägs iallafall att jag är det. Jag har så svårt
att tro det. Kan omöjligt få in det i min skalle. Vill nog inte
egentligen. Anser inte att jag är värd att vara det, inte ens värd
att tro det. Blir ständigt äcklad av mig själv. Hatar det jag ser,
avskyr den jag är. Vill så gärna vara någon annan, någon bättre,
men vet att jag inte kan. Att det bara kommer vara ännu sämre då.
Alla säger att man ska vara sig själv, men om det inte alltid
räcker att vara sig själv? Är det då mig eller omgivningen det är
fel på? Jag utgår från att det är mig. Det har jag alltid gjort.
Just nu känner jag att jag faktiskt
vill komma vidare i livet. Att jag inte vill leva i en
existensmeningslös bubbla längre tid än vad jag redan gjort, att
jag inte vill slösa ännu fler år till psykiska problem som tar så
mycket både tid och energi. Att jag vill få må bra. Ända tills
rösten som alltid finns, kommer fram. Du är inte värd att må bra.
Du är inte värd att trivas. Du får inte vara lycklig.
Ibland är en lögn det finaste man har
Om himlen finns är jag förlorad
När man släpper taget tar man steget
Idag känner jag mig bara så otroligt
inkompetent och som världens sämsta människa. Vaknade med migrän
imorse, och har legat i sängen i stort sett hela dagen. Känner mig
som ett ras, inte bara för att jag knappt kommer ut sängen utan
hjärtklappning, utan också för att jag sviker jobbet, sviker
tjejerna en onsdag mitt under stockholmsveckan. Det fungerar liksom
inte. Känner mig som världens taskigaste människa, trots att jag
vet att det inte är mitt fel att kroppen säger ifrån. Samtidigt
blir det ju det, indirekt. Hatar att min kropp ska vara så otajmande
hela tiden. Inte kunna läsa av min vilja. Vill ju så gärna ha en
fungerande kropp. Vill kunna vara stark och frisk. Vill ju klara mig
i livet med ett fungerande psyke och en stark kropp. Det är så
svårt allt sånt. Vill så mycket mer än vad jag klarar av just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar