Det har varit en sån panik. En vecka i ett så totalt kaos. Helvete. Gråt. Ångest och rädsla. Så mycket jobbigt. Beslut om liv och icke liv. Om existens. Om drömmar. Om vad jag vill och vad jag inte vill. Om ett barn jag aldrig önskat mig. Inte just nu. Om en kropp som trots allt fungerade. Om valmöjligheter och helt andra framtidsvägar. Någonting jag egentligen inte vill ha just nu. Om drömmar som helt plötsligt satts på spel. Vad har man rätt att välja och vad har man rätt att välja bort? Vem har rätt att styra över livet? Är det jag eller inte alls jag? Allt har känts så uppochner. Känns så uppochner. Överallt och ingenstans. Kaos. Ändå så kontrollerat.

Idag har varit en sån där jobbig dag, med ångest helt utan begriplig anledning. När det bara trycker och är svårt att andas. När hjärtat slår lite fortare än vad det ska. Hemska känsla. Jag var ute och gick för att försöka hitta något lugn i kroppen. Försökte känna någon slags frid. Det var omöjligt. Satte mig tillslut i korreköket och väntade på att någon mer skulle komma dit och bara finnas. Vi blev ett pluggäng där tillslut. Det räddade min dag.

Det är så obehagligt när de här ångestattackerna kommer, utifrån absolut ingenting. Vad är det som händer? Jag blir så orolig när det sker. I själen och kroppen, inte mentalt. Jag vet ju vad det är som händer på något sätt, men allt blir så uppenbart tomt. Det är någonting i livet som fattas, det blir som att dagarna med ångest blir en enda lång tid för att försöka hantera det. Någonting annat går inte att tänka på. Hur vill jag ha det egentligen? Vad vill jag ska ingå? Vem vill jag vara i det hela? Vad är egentligen syftet med allt? Inte att stressa runt tror jag. Det känns som att detta är någon efterreaktion på att det varit så mycket så länge och nu helt plötsligt lite smålugnt. Som att kroppen och psyket inte alls vet vad som ska hända nu. Som en slags ångest över förlorad tid. Över allt jag inte hunnit med hittills. Jag tillåter mig att må dåligt över det i några dagar, men därefter är det dags att gå vidare. Att ta nya tag och försöka komma över det. Börja om. Jag har fortfarande all chans i världen att hitta ett sammanhang här i Lund, har redan kommit betydligt längre än bara innan sommaren. Vardagen känns på så vis mycket enklare. Jag har tid på ett annat sätt nu. Tid att plugga tillsammans med folk. Att lägga på andra. Och på att känna. Den jobbiga konsekvensen av det hela.

Det här med ångest. Så ständigt närvarande. Alltid beredd att hugga till. Som tusen nålar vissa gånger. Som att någon håller fast en under vattenytan andra gånger. Kippar efter luft. Försöker finnas. Andas. Bara vara. Inte tänka så mycket hela tiden. Inte känna. Fyller dagarna med saker så jag slipper det. Det fungerar så länge jag inte behöver vara ensam. Då är det kört. Direkt. Vet aldrig hur jag ska klara mig. Lyckas på något sätt varje gång. Hittills iallafall. Tar mig vidare. Jobbar på. För att glömma. För att slippa känna. För att aldrig någonsin hinna möta mig själv. Jag är så jävla rädd för det. Är inte där än. Inte på länge. Dränker mig i annat istället. Ser till att aldrig hinna aldrig orka aldrig behöva. Aldrig leva. Bara vara i ett tomrum konstant. Fram och tillbaka. Letar pusselbitar, hittar någon tappar bort en annan. En gör så gott en kan. Intalar jag mig. Vad hjälper väl det när prestationspressen är hög. När det är så mycket jag vill. Så lite jag klarar. När en alltid kan vara lite duktigare. På alla sätt. När en träffar en saknad kompis och inget känns som vanligt längre. Rädslan. När ångesten tar över. När en inte längre orkar kämpa emot. När allt blir svart. Sådär som livet blir ibland. Sådär som det sägs inte behöva. Vem vore jag utan uppochnergångarna? Vad vore jag då. Är rädd för att vara meningslös, rädd för att vara meningsfull. Söker ständigt bekräftelse. Kickar. Klappar på axeln. Kramar. Är så beroende av dem för att överleva. Hur gör jag annars? Samlar kraft genom närhet. Att livet inte gått värre är ett under. Så destruktivt ibland. Så magiskt andra gånger. Försöker kämpa. Blir tillsagd att släppa livsångesten. Hur gör en det? Går det ens att styra? Att sluta grubbla. Vem vore jag då? Ändå känner jag mig ofta så platt. Så endimensionell. Så färglös. Är väl ingenting. Inser det då och då. Rasar. Försöker klättra upp igen. På något vis ska det väl gå. Lyckas ibland. Misslyckas ofta. Är halv och hel på samma gång. Letar efter mig själv. Som om jag tror att jag någonsin kommer hitta något. Naiv. Alltid och oavsett. Vill vara vill inte vara.

Det var länge sedan jag skrev här. Antagligen för länge sedan jag satte ord på mina känslor, för mitt eget bästa. Idag är jag skör. Liten. Ledsen. Känner mig ganska trasig. Jag vet att jag har dessa dagar, ibland ofta, och ibland mer sällan, ändå blir jag alltid lika golvad när känslorna kommer ifatt mig. Tomheten. Ångesten. Att inte ha en aning om vad som egentligen händer inom mig, mer än att allt skär. Att jag går sönder, sakta men säkert. Ingenting drastiskt. Bara så oändligt långsamt. Jag är vilsen. Vilsen i mig själv, vilsen i livet. I min egen tidsrytm bör jag börja om nu. Lämna det här och gå vidare. I livsrytmen kommer jag fortsätta vara i denna stad i två och ett halvt år till. Minst. Jag vet inte hur det ska gå. Om jag kanske behöver en paus för att klara av att gå vidare. Om inte annat en paus ifrån staden.

Hela våren har varit fylld av välmående och obehag om vartannat. Stress och sårbarhet blandat med tacksamhet och glädje. Då och då iallafall. Annars har jag nog mest stressat runt. Igår drog någon ur proppen. Terminen var slut och jag föll. Inte just då, men senare. När jag slappnat av. Nu. Helt och hållet vilse. Ganska så ledsen också. Lite besviken på mig själv. Men framför allt mest tom. För vad händer egentligen nu? Vem kommer jag vara i denna stad en hel sommar utan någon mer än mig själv? Vem är jag i livet och vardagen?

Det är så mycket som händer hela tiden, samtidigt som nästan allt står helt still. Som att livet lite sats på paus, här i min sommarstad blir det lätt så. Åren flyter ihop med varandra, man umgås med samma människor sommar efter sommar, har liknande traditioner, går till samma uteställen och dricker samma öl. Alla ältar vi vuxenfrågor och delar cigaretter ute i sommarnätterna. Vi skrattar mycket, pratar och finns. Vi är alla här av olika anledningar, kommer stanna olika länge, och har olika relationer till varandra, vissa enklare, andra något så katastrofalt svåra. Det är svårt att inse att man inte finns samtidigt som man nog definitivt finns. Vilken roll har man själv i någon annans liv, och vilken roll har denna någon annan hos en själv egentligen? Vad är okej, och vad tar bara slut på ens energi helt och hållet? Hur långt kan man sträcka sig, när det handlar om någon annans villkor? När kommer man till den punkten att nej, nu får det fan räcka, jag orkar inte gå och undra/vara reserv/längta/tråna/sakna den idioten något mer. Det är ju inte hållbart. Det är ju inte värt att spilla en massa dyrbara dagar från sitt eget liv på någon som inte ens har vett att uppskatta det. Att karva och skarva på sig själv tills man knappt finns kvar längre. Varför är man så dum att man gör så? För vems skull?

Jag vet inte varför jag skriver här överhuvudtaget. De senaste månaderna har jag verkligen lärt mig att uppskatta att skriva för hand. Att få känna att man skriver orden, forma varje enskild bokstav med pennan. Det tar längre tid, men fungerar lite som terapi hela grejen. Att kunna bläddra i något och se vad jag tänkte, tyckte, kände och trodde känns fint. Som ett viktigt bevarande på något sätt. Någon gång har ju alla de där tankarna tyngt en, glatt en och betytt någonting för en. Att skrivande kan vara så läkande. Det gör mig så fascinerad.

Dagarna bara går här, och allt som oftast gör det mig otroligt stressad. Att tiden bara försvinner iväg, helt utan att man själv gör någonting meningsfullt. Tiden fram till verkligheten. Det bästa jag vet. Att veta att det bästa med en helg är att jag jag oftast får hänga så mycket jag vill med mina två finaste. Prata. Skratta. Äta. Göra ca allt som känns viktigt nu. Njuta av livet mest. Försöka påverka roomies med kärlek i alla dess former, laga mat som är så äcklig att man vill gråta, skratta tills man nästan kissar på sig, njuta av meningslösheten i vardagen. Av att det finns så få måsten. Egentligen den bästa känslan i världen. Det gäller att passa på. Nu är hembiljetterna bokade för nästan alla oss här. Alla vi som just nu är, och senare en gång var, just den här kursen. Som skrattade åt lärarens skämt, suckade åt meningslösa uppgifter och gladdes åt att få umgås med varandra. Snart är vi ingenting tillsammans mer, bara någonting som en gång varit. Vi går vidare i våra liv, en och en, eller ibland två och två. Ett par har det blivit, utav alla oss. Jag går vidare till min park. Till en sommar som jag inte vet vad jag känner inför. Tryggheten blandas med otryggheten. Borde jag helt byta grej, inte fortsätta att krampaktigt hålla kvar i någonting som en gång varit? Jag vet inte längre. Har varit i den omvända situationen varje år innan, bara just i år är det annorlunda. Förutsättningarna är annorlunda. Jag har som alltid ett val. Den enda skillnaden, är att valen just nu är lika. Det gör allt som allra svårast. Att ingenting kommer att bli som jag kan det varken här eller där. Att jag börjar, inte på noll, men iallafall på tre, och inte på det klassiska tio. Att jag kommer in i säsongen så mycket senare än vanligt, och på något vis tror att jag kan få ner de förra fyra fantastiska sommarmånaderna i fem ynkliga veckor. Vill bara banka mig själv i huvudet för att jag ska inse att det inte går. Det kan inte gå. Logisk nog för att inse det borde jag väl ändå vara?

Jag saknar så mycket av det som var förra sommaren idag. Det som där och då var min trygghet. Alla dem som jag varken har här och nu, eller kommer att ha där. Mitt vidar. Mitt andra hem. Det som Verkligen blivit hemma. Jag är rädd för att gå miste om den känslan i sommar. För att jag förväntar mig för mycket, samtidigt som jag knappt vågar förvänta mig någonting i rädsla för att bli besviken, och går runt och redan nu är ledsen över hur tråkigt det kommer vara i sommar jämfört med tidigare år. En så ond cirkel och så korkade tankar… varför måla fan på väggen och göra saker dåliga innan man ens vet hur det blir? Ibland är man så otroligt korkad.

I övrigt jobbar jag på att släppa någon helt ur mitt liv, att gå vidare, att sluta ta allt i livet för seriöst, för på riktigt, vem kommer någonsin ångra att man ibland tillät sig att tycka lite för mycket om människor, än om alternativet? Allt i livet behöver ju verkligen inte vara blodigt allvar, att man har haft roligt lär ju aldrig vara något man önskar vore ogjort? Dessutom måste jag jobba med mig själv. På att våga chansa. Hoppa. Falla. Tas emot. Slå i. Lära mig att ett platt fall alltid innebär att man kan resa sig igen. Att man måste resa sig igen, inte bara ligga där på marken och ruttna bort. Hur roligt vore livet där nere egentligen? Att lära sig att det är okej att slå i, att skrika och gråta för att det gör så jävla ont rent utsagt, men att man inte kan spinna på att det gör ont för evigt, även om det fortfarande skär som knivar vid varje rörelse. Förr eller senare går det över, och gör det inte det är det bara att vänja sig vid smärtan och se det som en ny förutsättning. Det är det här vi har att jobba efter nu, bygg upp ditt liv utifrån de nya förutsättningarna. Därför kan jag omöjligt gå runt här och tycka att det är svårt att släppa taget om den där idioten jag en gång blev kär i. Fortsätta veta att allt det som blivit fult nu också en gång varit fint, absolut, annars hade han ju inte varit kvar i mina tankar, men att också inse att just nu är det ganska så fult, och verkligen ingenting att hänga i julgranen. Det finns någon annan, någonstans, någongång. Antagligen först när jag lärt mig uppskatta mig själv ordentligt.

Ibland kan jag fastna i tankar kring när allt var fint. De där första veckorna, den första månaden. När allt var nytt och spännande. Varmt. Tryggt. Hans händer över min rygg, mina lår, min mage, min hals. Hans enkelhet. Hans humor. Hans dialekt. Hans sätt att vara. Glad. Rolig. Snäll. Lite mjäkig. Rädd för att göra fel. Rädd för att komma för sent, för att någon annan inte ska uppskatta det man gör. Till lags. Alldeles för många till lags, så många att man nog glömmer bort de allra första. De som kommit lite innanför. Det sökande. Det uppskattande i honom. Det simpla. Det varma. Det stora hjärtat. Hans sociala kompetens. Som tyvärr inte sträckte sig så långt som att inse att en åt gången är mer än nog. Det skämtsamma leendet, de varma blå ögonen. Vad såg han ens i mig? Kanske var det därför det var omöjligt. Mitt eget tvek på vem jag är. Jag vet inte längre. Jag tror egentligen inte det. Med honom var jag mer säker. Jag ville ju veta allt allt allt om vem han var. Cykla med honom till festerna, stå alldeles för nära i köer, luta mig mot hans trygga bröst. Värma fötterna under hans stora under bordet, sitta med benen i hans knä och stryka genom hans hår. Få en varm kram, en viskning i örat varje gång man ses. Om att man är vacker. Bekräftelsen på att man duger. Få ligga med huvudet i hans knä och se lejonhjärta, få lyssna till gitarrspel och vila på någons säng, för att man inte vill gå därifrån. Bli väckt av smekningar längs armen, över håret, när man somnat och inte svarat på meddelanden. Få ligga på en filt i gräset en ljum sommarkväll, kika på moln, lyssna igenom varandras spellistor och hångla som tonåringar. En av oss var ju faktiskt det. För en gångs skull var det inte jag. Alla pikar om åldrar och kriser, alla skämt. Att dansa bugg i en sunkig sporthall för att han bett om att få dansa med just mig just då, eller komma hem och mötas av honom och hans kompisar, söka kontakt med varandra under bordet, känna en hand på ens lår under jobbmöten. Alla stunder, alla kramar på jobbet, när man bara ”går in och säger hej”. Allt det där fina, som gör att jag omöjligt kan vara arg på honom. Bara så äckligt jävla besviken. För att jag gav mitt hjärta till honom och för att han kastade det i backen så totalt.

Jag har slutat vara besviken på mig själv nu, äntligen. Jag tjänar ingenting på att snåla med mitt hjärta egentligen. Jag vill hellre se tillbaka på ett liv där jag vågade älska och falla, än där jag fegade mig igenom allt, som jag gör just nu. Jag kunde inte ha gjort så mycket annorlunda, mer än att släppt honom från start. Direkt när jag fått reda på vad han höll på med. Inte ta det på hans villkor. Jag kan ångra att jag inte visade direkt hur ont det gjorde. Sa ifrån. Sa nej. Tog avstånd. Att jag inte direkt plockade upp mitt tilltumlade hjärta från backen, istället för att stå kvar och se på när han trampade på det några gånger också. Sådär. Nu har det nog gjort så ont det bara kan göra. Klart. Att jag hade gått vidare direkt. Finns det en så finns det flera, när man mister en så står där tusen åter och så vidare. Att jag hade vågat visa honom hur ont det gjorde. Att det inte är okej att behandla en annan människa så. Att jag hade svalt min stolthet, gentemot honom. Mot mig själv hade jag ju inte minsta uns stolthet kvar. Det gör nästan ondast. Att jag nästan hjälpte till att smula sönder mitt hjärta ännu mer. Att han fortfarande bara gör hål i mig. Ingen ilska. Inga tårar. Han skulle ju aldrig få inse hur viktig han var, han kommer aldrig att inse det heller. Det kommer varken göra från eller till. Ändå saknar jag det han gav fortfarande.  

Känner att jag går emellan så många olika perioder. Så många stadier just nu. Vem är jag längre? Överväger på fullaste allvar att börja plugga till hösten. Lund väntar kanske. På mig, eller bara på alla andra? Jag vet inte. Är osäker och rädd. Kanske mest av allt för att jag nog vill. Känner mig ändå ganska så redo. Det känns lockande. Blir lite rädd för mig själv. Vem kommer jag vara? Jag vill ju bara få vara den jag varit hela det senaste året. Bara mig själv. Det är så fantastiskt. Tror ändå att jag gillar den personen. Mentalt. Utseendet är ett annat helvete dock. Väger för mycket, är för osmidig och klumpig, svag och ful. Vill komma längre. Känna mig stark i kropp och själv. Fin. Kommer jag ens kunna bli det? Mår för dåligt för att prova kläder. Är för fet. Känner mig för stor för mig själv. Hur fan kunde detta bli jag? Kaloriräknar lite då och då, men tror att det var för länge sedan. Den delen är inte längre min närmsta sida. Önskar ibland att det vore det. Då visste jag ju vem jag var och vilken identitet jag hade. Vill jag någonsin ha den igen? Nej, egentligen verkligen inte. Usch. Skäms så över mig själv. Hamnar dock allt för lätt i småsjuka mönster. Inte som tar över någonting, utan såna där fula, såna som bara stör. När man börjar grubbla på kaloriantalet i en prezel liksom. Vill gå ett extra varv på promenaden för att det känns bättre i hjärtat, eller när man känner att lite armhävningar är viktigt, det gjorde jag ju ändå sist liksom. Såna där småsaker, som man blir lite irriterad på. På sig själv.