Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Det har varit en sån panik. En vecka i ett så totalt kaos. Helvete. Gråt. Ångest och rädsla. Så mycket jobbigt. Beslut om liv och icke liv. Om existens. Om drömmar. Om vad jag vill och vad jag inte vill. Om ett barn jag aldrig önskat mig. Inte just nu. Om en kropp som trots allt fungerade. Om valmöjligheter och helt andra framtidsvägar. Någonting jag egentligen inte vill ha just nu. Om drömmar som helt plötsligt satts på spel. Vad har man rätt att välja och vad har man rätt att välja bort? Vem har rätt att styra över livet? Är det jag eller inte alls jag? Allt har känts så uppochner. Känns så uppochner. Överallt och ingenstans. Kaos. Ändå så kontrollerat.